Hur är det möjligt att du är här, men jag inte känner dig? Varför förlorar dina ord sin tyngd även när jag hör dem? Varför övergår närhet i avstånd, trots att det inte finns ett enda steg mellan oss? När du står framför mig, tycks det som om jag ser igenom dig. Vart har du tagit vägen, trots att du aldrig lämnade?
Vi vaknar upp i samma säng, men känslan av närhet försvinner. Du rör vid mig, jag bryr mig inte. Inte för att jag inte älskar dig – utan för att det finns en tomhet dold mellan våra beröringar som du inte längre kan fylla.
Du tittade en gång på mig och jag visste att du såg mig. Idag tittar vi förbi varandra, som om vi letade efter något som lämnats kvar.
Jag saknar inte din kropp. Jag saknar känslan av att ha dig som min samtalspartner. Att vara min allierade. Att vara den som verkligen förstår mig innan jag ens yttrar en tanke. Nu sitter vi bredvid varandra som främlingar. Jag berättar om min dag, och du nickar, utan att lyssna.
Du svarar, utan intresse, utan frågor. Jag sitter bredvid dig och skriker inombords efter din uppmärksamhet. Inte efter komplimanger. Inte med stora ord. Bara med känslan av att du är här – med mig, inte bara bredvid mig.
Beröringar utan mening
Du höll en gång min hand som om jag vore något värdefullt. Idag håller du inte min hand längre. Du är bara där. Kyssen vi utbyter innan vi går och lägger oss har blivit en avkryssningslista.
Och det är svårare varje gång. För jag vet hur det var förr. Din omfamning omfamnar mig inte längre., men den glider över dina axlar. Du brukade känna mig som din egen andedräkt. Idag frågar du mig vad som är fel bara när jag drar mig helt in i mig själv.
Vi fastnade i en rytm som inte lade märke till oss. Allt vi gör är rätt. Vi lagar mat, vi delar på sysslor, vi diskuterar planer. Men mellan raderna i dessa sysslor Det finns inga fler känslor. Det är bara samarbete.Ingen mer anslutning.
Jag vill ha mer än så. Jag vill ha en blick som stannar upp hos mig. Ett ord som berör mig. Ett ögonblick som varar. Och jag vet att det fortfarande är du – du. Men det är som att byta ut ditt hjärta mot ett schema. Allt går smidigt, men utan ett riktigt slag. Jag vill inte ha en relation som vi upprätthåller för att "det är så rätt". Jag vill att du ska beröra mig med din själ igen.
Trötthet utan ord
Jag letar inte efter drama. Jag behöver inga förklaringar. Bara ärlighet. Bara en stund för att se mig i ögonen och erkänna att du också känner att något faller isär. Att tystnaden mellan oss inte lämnar dig likgiltig. Att du inser hur ofta Du går in i dina egna tankar istället för att stanna hos mig. Jag saknar gnistan. Jag saknar den där känslan vi hade när allt var nytt, men inget artificiellt. Och jag vill inte gå tillbaka till början – Jag vill fortsätta.Men om du inte längre är en del av den här historien, var modig nog att erkänna det.
Jag vet att du fortfarande är här – men var är du?
Jag saknar dig. Inte när du är på jobbet. Inte på natten när du sover. Jag saknar dig under en mening... Under en paus i samtalet. Under bilresan, när vi är tysta. Det är då jag känner som mest att du inte längre är här.
Kanske har vi fortfarande en chans. Men inte om vi är tysta. Inte om vi bara försöker vara "okej". Inte om vi leker ett par medan vi tappar bort oss själva.
Men om du redan är borta, stå åtminstone inte framför mig som en illusion längre. Låt mig sakna dig på riktigt, inte i din närvaro!
